Historik
Lunds Landstormsbefälsförening bildades den 15 juli 1912 i samband med en kurs för 31 befälsuttagna män varav flera var överåriga. Initiativtagare till föreningen var kursledaren, förre forskningsresanden och förutvarande chefen för Herresta kompani vid Södra skåningarna, dåvarande befälhavaren för Lunds landstormsområde, majoren Sten Edvard Gleerup.
Sten Edvard Gleerup, (1860-1928)
Sten Edvard Gleerup föddes 1860 i Chicago. genomgick Lunds läroverk, avlade studentexamen 1878, officersexamen 1879 och utnämndes samma år, 19 år gammal, till underlöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet, där han 1896 utnämndes till kapten. 1883 anställdes han i Kongoassociationens tjänst, beordrades i mars 1884 som chef till Kimpoko vid Stanley Pool. där han under en tid av sju månader anlade en ny station och studerade därvarande befolkning. I november samma år fick han i uppdrag att jämte löjtnant A. Wester förestå associationens icke blott yttersta, utan under dåvarande förhållanden viktigaste och farligaste station, Stanley Falls, dit han ankom i januari 1885. Arabhövdingen Tippu Tip ville emellertid vara ensam herre i dessa trakter och fordrade, att stationen skulle utrymmas, men efter långa underhandlingar lyckades Wester vinna hans vänskap och förtroende. Under de båda svenskarnas ledning blomstrade stationen på alla sätt, en mängd hus uppfördes och planteringar anlades.
Då den treåriga tjänstetiden nalkades sitt slut, erbjöd Tippu Tip dem att under hans beskydd få ta hemvägen österut till Zanzibar, ett anbud, som Gleerup ensam kunde mottaga, varigenom han blev den åttonde europé och den ende svenske man, som dittills korsat Afrikas kontinent. I slutet av 1885 lämnade Gleerup stationen, for uppför Kongo till Njangve och Kasongo, en väg, som förut tillryggalagts endast av Stanley. Från Kasongo, där han av Tippu Tips son försågs med vägvisare, bärare, födoämnen och bytesmedel, togs vägen genom Manjema-landet till den engelska missionsstationen Mtova på Tanganjikas västra strand, därefter över sjön till Udjidji och slutligen över Urambo, Tabora och Mpuapua till Zanzibar, dit han anlände i slutet av Juni 1886.
I Mpuapua kunde han bistå den franske resanden Révoil, vars karavan blivit upplöst. Sina erfarenheter i Afrika skildrade han i boken "Tre år i Kongo". I Sverige får han sedan Nordstjärneorden av Kung Oscar II samt grundar Lunds Landstormsbefälsförening.
Detta blev på sin tid ganska omskrivet och finns bland annat nämnt i tidningen Dalpilen 15 oktober 1886
Vår in house historiker Pelle Månsson har skrivit en kort historik över vår förening.
2012 – föreningens jubelår
Då Lunds Befälsutbildningsförening år 1962 firade sitt första halvsekel utgavs en minnesskrift under redaktion av föreningens dåvarande sekreterare Sven Glimberg. Tryckningen bekostades av en lång rad sponsorer, närmare sextio företag i Lund med omnejd, vilket vittnar om rörelsens förankring hos näringslivet. Glimberg går på djupet med hela bakgrunden i beväring, landstorm och den allmänna värnplikten, som förvisso förtjänar sin egen framställning men här måste skjutas åt sidan.
Föreningens första femtio år utmärktes av två för Sveriges del mycket tursamt överståndna världskrig och ett ännu högst osäkert kallt krig. Men verksamheten inleddes alltså under fredstid. Vid det första föreningsmötet den 30 september 1912 antogs stadgar och ett arbetsprogram med månatliga sammankomster. Samma dag fick landstormsmännen för övrigt se hela Södra skånska infanteriregementet, I 25, fältutrustat på väg till övningar i Västergötland. 1913 präglades av samövningar mellan skånska landstormsmän och dragoner från Ystad. ”Vid sidan af medelålders män med distingueradt utseende, vittnande om ansvarsfull och framskjuten ställning i det borgerliga lifvet, sågos ynglingar och halfvuxna pojkar, hvilkas medlemskap i någon skytteförening och däraf väckta försvarsintresse lockat dem till deltagande…”
Detta kan förklara något av den tidens rekryteringsbas. Grunden för föreningens existens var ju den plötsliga befälsbristen när värnplikten skapade ett massivt folkförsvar. Befälskåren var ännu anpassad till åldersklassen vid fredsförbanden; de äldre årgångarna – landstormen – hade egentligen inga chefer alls. Ett sätt att hushålla med humankapitalet blev då som nu att utnyttja det civila samhällets resurser. Köpmannen som i sin vardag basade över springpojkar förutsattes kunna föra befäl även militärt, ett inte helt orimligt antagande med det dåtida Sveriges sociala struktur.
Vid krigsutbrottet togs landstormsorganisationen för första gången i anspråk genom den partiella mobiliseringen den 2 augusti 1914. I Lund samlades stora folkskaror till utdelningen av vapen och uniformspersedlar på Katedralskolan och Privata elementarskolan, Spyken, där landstormsmännen också inkvarterades. Staden satte upp två landstormsbataljoner som benämndes efter cheferna, föreningsmedlemmarna disponent Timberg och agronom Ribbing. Visserligen kunde landstormsförbanden demobiliseras efter några veckor, men föreningens befälskurser fortsatte. Vid utgången av år 1914 hade föreningen 395 medlemmar, varav 165 aktiva. Fyra krigsspel och sex fältövningar hade genomförts, liksom 6 föredragsaftnar.
På sommaren inkallades för första gången landstormen till obligatorisk övning, som i Lund förlades till det gamla sockerraffinaderiet intill stambanan. Det övades på idrottsplatsen och artilleriets lilla exercisfält. Senare arrangerade det nybildade Södra skånska landstormsförbundet en samövning med I 25 söder om Vombsjön.
Krigsåren präglades av teoretiska och praktiska övningar, ofta förlagda till Höör, Revinge eller Bjärred. I Lund genomfördes föredragsaftnar, insamlingar och välgörenhetsarrangemang.
Fram till krigsslutet hade det i ett halvsekel funnits skjututbildning vid de allmänna läroverken, men den upphörde 1918. I stället inrättade föreningen en särskild
ungdomsavdelning för den manliga skolungdomen. Statsanslaget till frivillig befälsutbildning drogs in. Arbetet med kasernerna vid Vipeholm avbröts. För landstormsföreningen betydde det färre övningar men mer idrott. För att stimulera aktiviteten införde Kungl. Majt. landstormsofficerskurser 1923 – 30 dagar ledde till förordnande som pluton-, kompani- eller bataljonchef, allt efter bedömd uppnådd kompetens!
Det mycket genomgripande försvarsbeslutet 1925 medförde en kraftig nedrustning och förbandsnedläggning, men faktiskt nya anslag till frivilligutbildning. 1929 skedde det första namnbytet till Lunds Landstormsförening och 1930 bildades föreningen Lunds Landstormskvinnor. Gemensamt bildade de Fastighetsföreningen Landstormen, som år 1938 köpte fastigheten Ö. Vallgatan 6. Lokalerna invigdes i januari 1940.
Den 9 april 1940 inkallades flertalet medlemmar, och bland dem samtliga konstituerade landstormsofficerare. Verksamheten reducerades avsevärt och samma år övertog det nybildade hemvärnet det omedelbara försvaret av hembygden, medan landstormsrörelsen ordnade repetitions- och befordringsutbildning för allt värnpliktigt befäl. En ny värnpliktslag 1941 avskaffade uppdelningen mellan beväring och landstorm. Den frivilliga landstormen hade mest gällt infanteri, nu omfattades alla truppslag.
Efter 1942 års försvarsbeslut bytte föreningen år 1943 namn till Lunds Befälsutbildningsförening. 1947 beslöt riksdagen överföra all ungdomsutbildning till hemvärnet; knappt hälften av landets u-avdelningar gick över, medan de flesta upplöstes. (Signal- och luftvärnsutbildning kvarstod på ett fåtal orter.) Efter tillstånd från Centralförbundet inrättades år 1958 ny ungdomsavdelning.
Det kalla kriget satte sin prägel på den närmaste efterkrigstiden, och tre av föreningens medlemmar tjänstgjorde i Korea.
Så långt jubileumskrönikören Sven Glimberg 1962. Om tiden från 50-talet fram till våra dagar kan flera ännu levande medlemmar vittna. En starkt rekryteringsfrämjande faktor var det dåvarande systemet att värnpliktigt befäl tappade en tjänstegrad vid anstånd med repmånad, men kunde återvinna graden med en frivillig kurs. Försvarsorganisationerna hade ännu tjänstebrevsrätt och kunde rekrytera energiskt med de på den tiden mycket tjocka kurskatalogerna. Just de fria resorna över hela landet var ett starkt dragplåster.
Mitt eget första möte med föreningen skedde på hösten 1973, då föreningen ännu fanns kvar i sin och lottakårens gemensamt ägda fastighet på Östra Vallgatan. Vid nästa möte efter årsskiftet hade huset avyttrats och fastighetsföreningen var hyresgäst på Lilla Gråbrödersgatan, där både lottor och FBU-are vinnlade sig om att hålla expedition och ge utbildning varje vecka för sina respektive vuxen- och ungdomsavdelningar. FBU-tidens ungdomsverksamhet var då fokuserad på signalutbildning. För vuxenavdelningarna gav Centralförbundet nya riktlinjer för varje års verksamhet. Ett genomgående tema kunde exempelvis vara ”pansarbekämpning” med teori och materielkunskap under kvällslektioner på lokalen, och praktisk tillämpning vid veckosluten i Malmöhusförbundets eller regementets regi.
Föreningen hade också ett antal större åtaganden, som det årliga ”familjerallyt” med bilorientering och andra tävlingsmoment i terrängen för samtliga frivilligorganisationer i Malmöhus län. Vidare arrangerades årligen Lunds stridsskjutning på Hammars backar utanför Ystad. Föreningarna turades dessutom om att arrangera förbundsmästerskap i skytte, orientering och fälttävlan.
Efter ytterligare lokalbyten med kortare eller längre sejourer på Stora Gråbrödersgatan, Karl XI-gatan, Klövervägen och Kastanjegatan har den hundraåriga föreningen – nu som Lunds Försvarsutbildningsförening – nått tillbaka till sitt ursprung: Verksamheten i Lund är förankrad på Hemvärnsgården. Försvarsutbildningsrörelsen och hemvärnet är båda avläggare av landstormen, liksom för övrigt även lottakåren och Frivilliga Automobilkåren. Ungdomsutbildningen sker gemensamt med hemvärnets ungdom, medan vuxenverksamheten anpassats efter såväl hemvärnets behov som möjligheterna till internationell tjänst.
En historisk framställning år 2012 anses diskvalificerad om den försummar genusperspektivet. Att föreningen under sina fyra namn har varit en påtagligt enkönad historia kan såklart ursäktas med att Sveriges värnpliktsförsvar hela tiden var en exklusivt manlig angelägenhet. Men frivilligheten var aldrig enkönad: Genom åren har föreningen närmast samarbetat med Lunds lottakår, och ofta även med Kvinnliga bilkåren, som nyligen raserat könsbarriären och blivit Bilkåren. Liksom den nya Försvarsmakten riktar sig vår förening i dag till både kvinnor och män.
De som i stället tenderar att glömmas bort är de otaliga anonyma hustrur, fästmör och döttrar som – med varierande grad av frivillighet – förmåtts ställa upp i den mindre uppmärksammade marktjänsten. I ett fåtal fall har de som uppoffrat sig kunnat behängas med medaljer, belönas med blombuketter eller hyllas i festtal. Men alla de övriga förtjänar alltså också att kommas ihåg.
Hundra år betyder inte att en epok går i graven. Perspektivet visar bara att konjunkturerna ständigt växlar, också för det militära försvaret och dess frivilliga hjälptrupper. Men ingenting i vår omvärld tyder på att frivilligheten är mogen för avveckling. Under föreningens senare decennier har vi sett militärområden, militärdistrikt, försvarsområden och stridsgrupper läggas ner, samtidigt som territorialförsvaret drastiskt reducerats. En tendens i motsatt riktning är de fyra regionala staber med egna insatsförband som väntas bli fullt organiserade redan 2013. En av staberna placeras i vår egen kommun, vid P 7 i Revinge, och kommer även att samverka med det civila samhällets krishantering.
Lunds Försvarsutbildningsförening är sedan tio år företrädd i kommunens Frivilliga ResursGrupp, FRG, vars medlemmar i första hand tänks bemanna de olika ”trygghetspunkterna” i centralorten och byarna österut. Att kommunens krisberedskap vände sig till de frivilliga försvarsorganisationerna visar hur det civila samhället kunde hushålla med humankapitalet. Efter vår militära utbildning förväntas vi besitta en ”fältmässig läggning” och förmåga att arbeta i improviserade grupper under kaotiska förhållanden. 1912 års krigsmakt vände sig till Lunds civila befälsämnen i form av grosshandlare, docenter eller agronomer – ett sätt att praktiskt tillgodose ett akut behov.
Vi ser med tillförsikt fram mot 200-årsjubileet. Vi har den tredje största ungdomsavdelningen i Skåne, vilket bådar gott för framtiden. Genom åren har en mängd föreningar i först Malmöhus- och sedan det sammanslagna Skåneförbundet lagts ner eller gått samman. Säkerligen har många av deras medlemmar gjort sig nyttiga för samhället i andra funktioner. Men föreningslivet är inte bara, eller kanske bara till ringa del, osjälvisk uppoffring för en högre sak, bortom oss själva. Det ger ett meningsfullt innehåll åt vår egen tillvaro. I föreningen har vi fått vänner för livet, flera av dem är nu borta för alltid. Föreningens historia är också deras.
Kanske väntar nu helt andra förutsättningar för frivilligheten; kanske dagens uppdelning mellan tjänstegrenar, eller mellan civilt och militärt, kan ersättas av andra former mer anpassade för tidens nya utmaningar. Att bara ta avstånd från förändringar är knappast konstruktivt. Låt oss hoppas att också Lunds Försvarsutbildningsförening har kraften, modet och sinnrikheten att finna sin plats i allt det nya som väntar.
Per Lennart Månsson
Här under presenteras föreningens grundande så som det beskrevs i Lunds Dagblad den 16 juli 1912.
Lunds Dagblad den 16 juli 1912.
Landstormsbefälskurs i Lund
Under tiden den 15–20 juli.
I den nya härordningsplanen ingår som bekant äfven anordnande af särskilda utbildningskurser för landstormsbefälet. En sådan iscensattes för ett par år sedan i Ystad och i fjol i Malmö. I år har major E. Gleerup organiserat en sådan inom vårt landstormsområde. Kursen tog sin början i går och pågår hela innevarande vecka.
Synnerligen glädjande är att se med hvilket intresse inbjudan till deltagande i denna kurs omfattats. Ej mindre än 31 personer ha sålunda kommit med. Flera af dessa ha t. o. m. hunnit öfver den ålder i hvilken de tillhöra landstormen men likväl utan betänkande varit med om att underkasta sig de strapatser och obehag öfningarna måste medföra i dessa varma sommardagar.
Kursens ledare är landstormsområdesbefälhafvaren major E. Gleerup och biträdande lärare äro kapten P. G. Sjövall samt löjtnant H. V. Bagger-Jörgensen. Kursdeltagarna äro: v. häradsh. O. Heyden, herr Nils Lindqvist, kamrer G. Boström, kamrer A. J. Ingemanson, juvelerare O. Holm, kamrer Edv. Persson, fabrikör Olof J. Lindgren, litteratör A. Öhman, disponent J. A. S. Timberg, patron O. Jörgensen, professor Rob. Malmgren, apotekare Rob. v. Kraemer, patron H. Kastrup, disponent A. Fritsch, patron Joh. Johansson, inspektor Joh. Frising, kontorist H. Andersson, agronom Sigfrid Ribbing, agronom Hugo Forsberg, agronom Henrik Dieden, patron A. Åkesson, ingenjör Algot Centervall, handl. Emil Persson, folkskolelärare P. Burman, handl. Joh. Lundgren, patron Hilding Svensson, professor C. G. Björling, fil. kand. A. Tellander, agronom Dan Poppius, folkskolelärare Hj. G. Lundström och agronom H. Sylwan.
Samlingen ägde rum i går kl. 8.30 f. m. vid Norra folkskolan, hvarefter kursledaren höll föredrag om kåranda, tystnadsplikt, krigsmannaerinran samt om landstormens organisation (tjänsteställning). Efter intagen frukost vidtog mellan kl. 12–1 kartläsning, order och rapporter. På gårdagens program stod vidare: kl. 1–2.30: Infanteriets former och stridssätt (praktiskt), gevärets kännedom och vård, färdigställningar, laddningshandgrepp och siktets inställande. Kl. 2.30–3.30: Landstormens uppgifter. Kl. 4–4.15: Instruktion angående reseräkningars skrifvande, uppmaning köpa kompasser.
Kl. 5.50 reste deltagarna till Bjerred, där ett kortare föredrag hölls af kamrer G. Boström om det frivilliga skytteväsendet, och därefter ett animeradt samkväm vidtog.
Lunds landstormsbefälsförening.
I sammanhang med gårdagens öfningar beslöto deltagarna i landstormsbefälskursen bilda en Lunds landstormsbefälsförening.
Till ordförande i denna förening valdes major E. Gleerup och till vice ordförande prof. C. G. Björling, öfriga medlemmar i styrelsen blefvo kamrer G. Boström, kassör, hr. Nils Lindqvist, sekreterare, och disponent A. Fritsch. Till suppleanter i styrelsen valdes v. häradshöfding O. Heyden, agronom Sigfrid Ribbing och apotekare Rob. von Kraemer. Revisorer blefvo kamrer E. Persson och handl. Joh. Lundgren med kamrer A. J. Ingemanson som suppleant.
De öfriga dagarnas program.
Planen för öfningarna under veckans öfriga dagar har följande utseende:
Tisdagen den 16 juli: Kl. 8.10: Afresa till Åkarp (en del gevär och lös ammunition med). Kl. 8.30–10: Marschbevakning (spets, tecken, rapporter). Kl. 10–12: Infanteriets former och stridssätt (i Alnarps park); Lediga!, Hvila!. Uppställning: rotutryckningar, formförändringar, olika marscher m. m. i sluten ordning (praktiskt). Kl. 12–2: Kustbevakning. Kl. 2–3: Tillbakamarsch: efterpatrull, afståndsstegning, uppehållande strid, siktregler, eldens utsträckning, målangifning och eldkommandon. Kl. 3.21: Återfärd från Åkarp.
Onsdagen den 17 juli: Kl. 8.30–10: i Norra folkskolan: Föredrag om mobilisering, inkallelse, utrustning och landstormskompanichefernas skyldigheter vid samlingen m. m. Kl. 11.58: Afresa till Arlöf (en del gevär med). Kl. 12.30–1.30: Förläggning och förplägnad. Kl 1.30–3.30: Kustbevakning. Kl. 3.30–5: Förposttjänst. Kl. 5.19: Återfärd från Arlöf. Denna dag inlämnas reseräkningarna.
Torsdagen den 18 juli: Kl. 8.10: Afresa till Uppåkra station. Kl. 8.20–13.30: Orienteringsöfning, afståndsbedömning och affattande af skriftliga rapporter på grund af ledarens i terrängen lämnade uppgifter. Kl. 10.30–12.30: Kustbevakning, inskjutning mot flöten i sjön genomgås, ställningars besättande och utrymmande. Kl. 2.30–6.30: Fältmarsch till Lund med besättande af Trolleberg under tillbakamarschen, skisser af förstärkningsarbeten, förläggning af kompani. Anm.: Delvis under samma tid genomgås brobevakning.
Fredagen den 19 juli: Kl. 8.17: Afresa från Högevall. Kl. 8.55: Ankomst till Refvingehed. Öfningarna å Refvingehed ske i samband med bevakningsrekrytskolan. Kl. 10–1: Spaning och marschbevakning. Kl. 3–6: Lokalförsvar, förstärkningsarbeten, signalering och infanteriets former och stridssätt, anfall och försvar. Två timmar på natten: Infanteriets former och stridssätt, åseende af en nattöfning med bevakning, strid och nattsignalering.
Lördagen den 20 juli: Kl. 7–9: Kartläsning och orienteringsöfning, order och rapporter. Kl. 10–1: Uppehållande strider under en själfständig bataljons tillbakamarsch. Kl. 3–5: Förposttjänst, uppehållande strid efter förstärkningsåtgärder. Kl. 5–6: Utbetalning af reseräkningar och aflöning. Afslutningsord om krigstukt och krigslagar. Kl. 6.11: Återfärd från Refvingehed.